Magasinomslag

Kulturmagasinet behandlar ämnet kultur på ett brett sätt och har därmed också en bred målgrupp. Målsättningen var att göra kultur mer lättillgängligt för alla, och nå ut till dem som kanske vanligtvis inte köper kulturtidskrifter. När det gäller magasinets titel har jag använt ett antikvatypsnitt som heter Paganini och som ursprungligen är skapat av Alessandro Butti. Jag valde Paganini eftersom det typsnittet har en mjuk och dekorativ utformning med lite ornamentinslag, vilket är egenskaper som jag associerar med begreppet konstnärlig. Mitt magasin handlar ju om kultur, och eftersom kulturbegreppet i sig innefattar allehanda konstformer blev Paganini ett passande val. Till övertiteln (”Kulturmagasinet”) valde jag emellertid ett linjärtypsnitt som heter Cantarell. Tanken var att övertiteln ska vara neutral i sitt uttryck i relation till magasinets huvudsakliga titel. Till puffarna har jag använt Optima i olika varianter. Valet föll på Optima för att det är en semilinjär med ett elegant uttryck. Optima har inte jämntjocka linjer och blir därmed inte lika statisk i sin utformning som en linjär, vilket bidrar till ett mjukare och mer dekorativt uttryck som harmonierar med logotypen/titeln.

I arbetet med bildval och att sätta huvudrubrik samt puffar till omslaget började jag med att formulera huvudnyheten (”Digital teaterscen. Nytänkande i coronakrisens spår”). Därefter letade jag efter en omslagsbild som på något sätt illustrerar teater, för att passa den nyheten. När jag väl hade hittat en bild blev den styrande för dels färgställningen, dels föll det sig naturligt att placera puffarna i vänsterkanten av omslaget, för att inte dölja ansiktet i bilden. Puffarna i sig valdes för att visa på magasinets bredd med en puff vardera för ett reportage, en intervju och en essä. Fler puffar än så fanns det inte plats för utan att använda ytan vid ansiktet. Jag ville inte heller överbelamra omslaget med puffar, som en del tidningar och magasin gör. Det ger lätt ett rörigt intryck och jag har i stället strävat efter att göra ett omslag som är tydligt och som har en avvägd balans mellan text och bild.

Arkitekturmagasinet är en (fack)tidskrift om arkitektur, design och inredning. Den tänkta målgruppen är först och främst arkitekter och arkitekturintresserade, men även personer som vill fördjupa sig om design och inredning ingår i målgruppen. Jag har strävat efter att göra ett avskalat, stramt och minimalistiskt omslag då det är egenskaper som jag associerar med arkitektur. Detta avspeglar sig till att börja med i bildvalet som förmedlar ett närmast geometriskt intryck genom de linjer som de olika byggnaderna skapar. Bilden knyter an till just arkitektur och hör ihop med det stora reportaget från Los Angeles i det här numret. Byggnaderna på bilden föreställer Walt Disney Concert Hall, som invigdes 2003 och räknas som ett arkitektoniskt mästerverk. För att låta bilden vara i fokus så mycket som möjligt valde jag att endast ha en puff på omslaget. Jag valde också att låta tidskriftens titel/logotyp stå för sig själv utan några slags effekter.

Associationerna till något avskalat, stramt och minimalistiskt var även styrande när jag letade efter typsnitt till tidskriftens titeln/logotyp och för puffen. För titelns del testade jag dels en antikva, dels flera linjärer. Till slut valde jag ett linjärtypsnitt som heter Dolce Vita. Det jag fastnade för med Dolce Vita var att det är ett rakt och statiskt typsnitt med jämntjocka linjer som får mig att associera till den sortens exakta linjer som man kan återfinna i arkitektritningar. Dessutom var utformningen av vissa bokstäver något avvikande, som till exempel bokstaven ”V” som har dels en rak linje, dels en kraftigt vinklad diagonal linje. Jag såg en likhet mellan den utformningen och de vinklar som byggnaderna på omslagsbilden bildar och tyckte därför att Dolce Vita skulle vara ett passande typsnitt för sammanhanget. För puffen valde jag också en linjär, nämligen Mr Eaves.

Huvudrubriken till puffen fick samma färgnyans som finns i omslagsbilden. Jag testade först att färgsätta huvudrubriken med en komplementärfärg till omslagsbildens färgskala, men jag tyckte inte att det blev särskilt lyckat eftersom det bröt mot det avskalade, strama och minimalistiska uttrycket som jag ville förmedla. Därför plockade jag i stället upp en av färgnyanserna från omslagsbilden med hjälp av pipettverktyget och använde den nyansen till huvudrubriken. Det fungerade i mina ögon betydligt bättre än komplementärfärgen och bidrar till att hela omslaget hålls ihop.